Utställning

Nu är det en riktig utställning med några av illustrationerna till mitt bokmanus "Arabella & Peter", på Vinslövs bibliotek. Hela september månad. Välkomna!

Den lille pojken som aldrig fick julklappar

Förutom mitt manus "Arabella & Peter" håller jag även på med ett manus till en barnbok. "Den lille pojken som aldrig fick julklappar" kallar jag den. Som titeln berättar handlar det om en pojke som aldrig får julklappar. Han kommer på att det nog är för att han inte är särskilt snäll. Mobbar andra elever i skolan och är stökig under lektionerna. För att tomten ska komma till honom det här året slutar han upp med att vara elak och blir trevlig mot de han ställt till det för innan. Men till slut inser han att det finns det som är viktigare i livet än några leksaker. 

   Ovan ser ni den första illustrationen till berättelsen. Här kommer även den första sidan text:

 Det var den första december. I ett gammalt, blått hus med vita knutar bodde en liten pojke med sin mamma. Adventsstjärnorna hade idag kommit upp i fönstren. Den lille pojken, som hette Lucas, tittade på dem med en klump i magen. För när de var upphängda betydde det att julen snart var här. Julen, då man skulle få fina julklappar. Få allt man någonsin önskat sig. Men förra julen hade det inte blivit så. Inte förra heller. Och inte heller året innan dess.
   ”Mamma, tror du jag kommer få några julklappar i år?” frågade pojken försynt.
   ”Det vet jag inte, Lucas”, svarade mamman som trött hade lagt sig i soffan efter först en lång arbetsdag och sedan uppackning av julsakerna som hon burit ner från vinden.
   ”Varför får jag aldrig någon julklapp alls? Inte den minsta lilla sak?”
   Mamman såg ut att fundera. ”Tomten frågar alltid om det finns några snälla barn innan han delar ut sina klappar. Är man inte snäll får man inget. Då har du helt enkelt inte varit snäll då”, suckade mamman och tryckte igång TV apparaten på högsta volym.
   ”Jag har visst varit snäll”, muttrade pojken.

 

 

Arabella & Jacob

 

  

Anledningen till att hon inte slängde sig på telefonen för att ringa till polisen med detsamma var kanske för att hon själv var mutad, på sätt och vis. Det hade varit spännande att lämna det där livet och besöka ett fängelse och slåss lite grann, men nu när det väl kom till kritan så var ett lyxigt hus med fin familj och ett välbetalt jobb svårt att släppa taget om.

 ________________________________________________________________________

Så var den digitala utställningen slut. Nu blir det redigering av manuset och lite mer arbete med de sista illustrationerna.

Fågeln

Han ställde sig upp och ryckte i gallret. ”Jag vill bara komma ut härifrån.” Dörren skramlade. ”Jag vill ut.”
   I några härliga dagar, veckor nu hade det känts som fjärilar i magen. Nu var det mer som fladdermöss uppe i huvudet. De slog med sina vingar och ville ut. Ut.
   ”Skärp dig, Peter”, sa Johnny med en ton i rösten som bara en trött far med ett besvärligt barn som nu gått för långt kunde få till. ”Du föll väl inte så långt? Du var väl ingen prins innan, eller?”
   ”Nej”, svarade han och blängde mot gallret.
   ”Sluta då bete dig som det och gå och lägg dig. Tänk på att nu slipper du i alla fall sitta i någon kassa och slå in varor eller stapla upp dem på hyllor, det kan inte ha varit så roligt heller. God natt, Peter.”
   ”God natt, Peter”, upprepade Frankie som en papegoja och de båda hördes vandra bort mot sängarna som sedan knarrade till när de lade sig. ”Vi ses i morgon.”
   ”Kanske det.”
   Han lade sig på golvet igen. Fortsatte önska att ett tåg på något sätt skulle komma och köra rakt igenom väggen och över honom. För vad var det för mening med att de skulle ses i morgon? Vad var det för mening med att se morgondagen. Den skulle ju vara tillbaka i samma tråkiga gång som innan.
 

Mataffären

 ”Fast vi har faktiskt setts, en gång innan. Innan allt det här eländet började”, sade Peter och hon vände sig hastigt om.
   ”Var då?”
   ”I affären jag arbetade i. Jag minns att ägarens fru viskade åt mig att titta för det var den där Golds son som kom in för att handla. En kvinna var med honom, det måste ha varit du. Jag såg dig, men du såg nog inte mig.”
   ”Nej. Det var för jag var blind.”

Jacob

 

 

 

 ”Jag är säker på att Arabella kan tillföra mycket till företaget”, Jacob log mot henne med huvudet högt. "Ni har en underbar dotter, Vera och Aron. Jag skulle vilja att vi skålar för henne, och mig, och för vårt kommande bröllop”, sade han och höll nu även sitt glas högt.
   ”Skål”, sa de alla i kör, klingandes mellan de fladdrande ljusen som lös upp allas leende ansikten.
   ”Men ni har mycket att planera och stå i nu, men vi ska hjälpa er med allt vi kan, eller hur Henry?” sade Sylvia och ställde ner sitt glas.
   ”Naturligtvis, naturligtvis”, svarade Arabellas blivande svärfar och klappade lite lätt på kavajen där innerfickan satt och plånboken troligtvis låg.
   ”Är gästlistan klar än?”
   ”Ja, den blev klar förra veckan så inbjudningarna ska skickas ut snart, men jag låter några anställda på kontoret ta hand om det. Vi blir lite över 300”, sa Jacob och Arabellas mamma hostade till som om hon satt drickan i halsen. Hon vars restaurang skulle stå för kostnad och lagning av all mat och tårtan.
   ”300 gäster, vilka är alla de här personerna?”
   ”Åh, det är mina släktingar, Arabellas släktingar. Människor inom företaget, våra kontakter. Mina gamla klasskamrater, Arabellas gamla klasskamrater och bekanta”, sade Jacob med en ton som uttryckte att det inte alls var så särskilt många.

Gungan

”Jag har tänkt på vad du sade sist jag var här. Att jag var en bortskämd - eller inte just det” och hon kände kinderna bli mer röda, för kanske var det någon liten sanning i det, för det hade gjort ont när han sagt så och sanningar gör ont ibland. ”Men du undrade vad jag skulle gjort om jag inte träffat Jacob?”
   Peter nickade.
   ”Jag vet inte. Och det är spännande att inte veta, för då kan vad som helst hända. Men jag vet i alla fall en sak, och det är att jag vill kunna sitta som vanligt om somrarna och gunga på gungan i den stora lönnen på baksidan av mina föräldrars hus. Det låter kanske barnsligt, men så är det. Fara fram och tillbaka samtidigt som jag ser rosorna runt omkring mig. Känna doften från dem, den där söta. Som honung. Då känns allt så bra. Sen spelar det inte så stor roll vad jag gör annars, bara jag är lycklig. Så när jag sitter där känner jag ingen som helst oro över någonting. Och jag känner mig fri, precis som en fågel.”
   Fången log lite, men inte hånfullt som han gjort innan, utan på ett annat sätt. ”Känner du dig inte det nu, fri och lycklig? Det borde du göra, den där Gold kan väl ge dig vad som helst.”

Peter

 

När brevet sattes mot näsan kom det en lätt doft av blommor. Vilken doft det var om man jämförde med den vanliga svettlukten som vanligtvis kändes i hela fängelset. Här hade visst ingen hört talas om tvål eller deodorant.
   Försiktigt, som om det var gjort av glas, öppnades kuvertet upp och brevet vecklades ut. Hans mörka ögon läste rad efter rad, om och om igen. Även om det inte var ämnat för honom, kändes det så skönt att få någon sorts kontakt med världen utanför. Han lade fingrarna över orden, fantiserade framför sig om hur det sett ut när den unga Arabella suttit och skrivit brevet. Hur hon hade suttit helt fri, i lugn och ro, utan några vakter som sade åt henne var hon skulle tas hän eller göra härnäst. Och det hade luktat rosor.

Arabella

 

 

 

"Jag ville bara säga att jag har skrivit ett brev till Jacob nu. Att vi bjuder in dem på middag på lördag”, sa Arabella.
   ”Bra, bra”, sade Vera och man såg riktigt hur hon började fundera på vad som skulle passa att bjuda familjen Gold på. Säkert något avancerat och fint.
   ”Pappa”, sade Arabella sedan, riktigt vädjande som hon var bra på med sina föräldrar. ”Kan du skjutsa mig bort till brevlådan så jag kan posta det?”
   Innan Aron ens hunnit resa sig från stolen utropade Vera:
   ”Åh nej, det är bara en liten bit ner till affären.”
   ”Men mamma, det blåser så. Ser ut som det ska bli storm. Jag kan inte ut och gå i det här vädret.”
   ”Jo då, ta Mozart med dig. Ni behöver båda få lite friskluft”, sade mamman och räckte fram kattens koppel.
   Hon korsade först armarna, putade lite med underläppen och tittade först på den ena föräldern och sen den andra. Pappan verkade uppslukad av sina papper gen. Så för tredje gången idag suckade Arabella högt, sade: ”Men mamma” och tog sen på familjens lilla katt sitt koppel. Sade sedan hej då och innan hon stängde dörren bakom sig hörde hon Vera säga: ”Vad tycker du jag ska bjuda dem på på lördag, Aron?”
   ”Spelar väl inte så stor roll, bara du har på dig en av deras klänningar så är de nöjda.”
   Sedan fnissade mamman och Arabella himlade med ögonen.

 

Arabella & Peter: "Utställning"

 

Den här månaden skulle jag haft en utställning med några av illustrationerna till bokmanuset jag arbetat med nu under ett läsår av kreativt skrivande på LTU. Eftersom det inte går har utställningen blivit flyttad till framtiden och det får bli en liten digital utställning istället. Jag kommer den här veckan visa upp en bild om dagen, tillsammans med en bit text från manuset, på min instagram och min blogg. 

 Manuset, som är ett råmanus och ska redigeras under sommaren, har två huvudkaraktärer: Arabella och Peter. Arabella har det bra ställt och ska få det ännu bättre när hon ska gifta sig med Jacob Gold, sonen till en känd kläddesigner. Peter sitter i fängelse för ett mord han inte begått, men de får genom ett brev som kommit fel kontakt med varandra. Han berättar att hennes fästman är den skyldige, något som ingen någonsin trott på innan. Men ändå blir hon misstänksam och får ge sig ut i verkligheten för att ta reda på hur det egentligen ligger till. Och ju mer hon får uppleva desto mer känns det som hon själv har varit på väg att sätta sig i en alldeles egen, om än flådig, fängelsecell.

Välkomna till min skrivblogg

Jag heter Emma Berlin och är konstnär. Men just nu går jag den sista månaden, i den sista terminen i kursen Kreativt Skrivande 3 på Luleå Tekniska Universitet. Alltså är det nu dags att komma ut i världen även som författare. För att kunna göra det har jag startat upp den här bloggen. Här har jag tänkt dela med med mig av lite av mina berättelser, mina illustrationer till dem och kanske lägga upp en hel novell någon gång. 

I kursen Kreativt Skrivande 3 har jag arbetat med ett manus som heter "Arabella & Peter". Mycket mer om det kommer det senare!