När brevet sattes mot näsan kom det en lätt doft av blommor. Vilken doft det var om man jämförde med den vanliga svettlukten som vanligtvis kändes i hela fängelset. Här hade visst ingen hört talas om tvål eller deodorant.
Försiktigt, som om det var gjort av glas, öppnades kuvertet upp och brevet vecklades ut. Hans mörka ögon läste rad efter rad, om och om igen. Även om det inte var ämnat för honom, kändes det så skönt att få någon sorts kontakt med världen utanför. Han lade fingrarna över orden, fantiserade framför sig om hur det sett ut när den unga Arabella suttit och skrivit brevet. Hur hon hade suttit helt fri, i lugn och ro, utan några vakter som sade åt henne var hon skulle tas hän eller göra härnäst. Och det hade luktat rosor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar