Fågeln

Han ställde sig upp och ryckte i gallret. ”Jag vill bara komma ut härifrån.” Dörren skramlade. ”Jag vill ut.”
   I några härliga dagar, veckor nu hade det känts som fjärilar i magen. Nu var det mer som fladdermöss uppe i huvudet. De slog med sina vingar och ville ut. Ut.
   ”Skärp dig, Peter”, sa Johnny med en ton i rösten som bara en trött far med ett besvärligt barn som nu gått för långt kunde få till. ”Du föll väl inte så långt? Du var väl ingen prins innan, eller?”
   ”Nej”, svarade han och blängde mot gallret.
   ”Sluta då bete dig som det och gå och lägg dig. Tänk på att nu slipper du i alla fall sitta i någon kassa och slå in varor eller stapla upp dem på hyllor, det kan inte ha varit så roligt heller. God natt, Peter.”
   ”God natt, Peter”, upprepade Frankie som en papegoja och de båda hördes vandra bort mot sängarna som sedan knarrade till när de lade sig. ”Vi ses i morgon.”
   ”Kanske det.”
   Han lade sig på golvet igen. Fortsatte önska att ett tåg på något sätt skulle komma och köra rakt igenom väggen och över honom. För vad var det för mening med att de skulle ses i morgon? Vad var det för mening med att se morgondagen. Den skulle ju vara tillbaka i samma tråkiga gång som innan.